☽

lämnad i meddelanden

så som jag är van vid

trodde jag skulle vara immun mot dessa känslor vid det här laget nu

men det tär och river upp mig

så som jag är van vid

och jag intalar mig själv att jag aldrig kommer vara värd det där igen

viskar tyst att jag förstår varför ingen ser sådär på mig

för jag har stått här ute i kylan alldeles för länge nu

så att blodet frusit

istappar som spricker i ådrorna

som skär igenom mig och vill ut

men som aldrig kommer få se vårsolen

och kan tina

ett ständigt januariväder

fast i en och samma istid

så som jag är van vid